Del II

Åh, någon tycker om mig! Vad kul! Det kör vi på!

Jag kastade mig in i ett förhållande med Karl.
Sen ett med Måns och efter det med Jim.
Inte för att jag var kär, utan för att man tar vad man får.

Mamma tyckte inte om någon av dom:
Han är inte bra. Han är inte snäll.
Han luktar inte gott.
Han är inte väluppfostrad.
Han har nog en släng av ADHD. Eller autism.
Eller Asperger.

Jag sket i det. Man tar vad man får. Och vad man får älskar man hejdlöst, totalt.
Det höll aldrig länge. Patrik var fiskarpojke och tyckte om att nypa mig i häcken och dra blondinskämt. Han hittade en ny efter en månad.
Jag fick veta ett par veckor efteråt att han kallades Klamydia-Karl.
När man kysste Måns kändes det som att ha en disktrasa i ansiktet.
Han kom på att han nog inte alls var kär egentligen
och Jim, som var en vanlig svenssonkille, gillade inte min klädstil.
Det slutade alltid på något café i stan med att dom sa
tack och hej och jag kan betala för det är ju jag som är dum och det är inte fel på dig men på mig men du borde spara ut håret och min nya tjej har D-kupa och vi hörs väl nån gång.
Och jag trodde varje gång jag hittade en ny att han skulle vara The One och pappan till mina barn och Romeo och prins på vit häst.
Jag kysste prinsar och de blev paddor allihopa.

Sen träffade jag Oscar.
Det här med Oscar är lite krångligt att förklara. För jag vet inte riktigt vad som hände.
Det är fortfarande en stor trasselsudd.
En dag, om så där en tio år kanske jag har rett ut allt.

Det var i ettan på gymnasiet och det var helt enkelt så att vi var jävligt tippade.
Att bli ett par alltså. Vi gick i samma klass och läste film båda två så när vi skulle delas in två och två och göra en övning i kortfilm satt han och jag kvar till sist.
Det blev helt enkelt han och jag som var över. Vi filmade en dag och satt sen i två veckor i redigeringsrummet med treminutersfilmen, överens om att allt måste bli perfekt.

Oscar var oåtkomlig. Han var snygg och djup och konstnärlig och häftig och smart och svår.
Det fantastiska hände att jag inte alls tänkte ta vad jag fick utan vad jag ville ha.
I tre månader, från september till november, gick jag bredvid honom i korridorerna och längtade och önskade och drömde.

November, vet du, är de kärlekskrankas årstid.
Nej nej nej, det är våren, tänker du.
Men det är det inte alls. I november har man varit precis lagom länge på sin nya skola eller arbetsplats. Man har precis lärt känna alla och valt ut vilka man tycker om och tycker mindre om.
Dessutom är man förbannat ensam i november. Människorna i stan börjar gå böjda, med tunga ica-kassar och hundar som fan måste ut och pinka fyra gånger om dan i det här jävla skitvädret. Man slutar le mot dom man passerar och pratar inte med varandra spontant på gatan längre. Då behöver man bli kär. För november blir mycket vackrare då.
November är också den tiden på året då ens vänner som är tillsammans gör slut:
Har det varit lite knaggligt för kärleken under sommaren är det kört i november.
Jag antar att man mår skit i och vill ha nått att skylla på, och då skyller man på varandra.

I vilket fall stod jag på nisse och väntade på bussen en kall novembereftermiddag tillsammans med Oscar.
Jag var så in i helvete kär att jag inte ens kunde se på honom och jag tänkte att om jag inte säger det så spricker jag. Och så tog jag ett djupt andetag. Han avbröt mig:
Pulp Fiction är ju en jävligt bra film…
Jag försökte igen.
Fast Travolta är rätt slapp som skådespelare…
Bussen kom. Jag åkte hem. Så jag ringde honom tre på natten och sa som det var.

Det var tyst i luren. Det var tyst en hel evighet. Det var fan tyst till universum och tillbaka.
Kärlek är inte att gå på moln! Kärlek är som att dö fast tvärt om. Kan inte andas.
Himlen ramlar ner. Jorden brinner upp.
Sen sa han att han också var det: Kär.
Och himlen brann och jorden försvann och allt var schlager.

Och jag var inte hans hund. Jag avgudade honom och vi brukade bråka högt på stan för att sen bli vänner och enas om att vårt barn skulle ha rockarkläder och heta Quentin, efter Quentin Tarantino. Och jag älskade honom.
När vi satt i biomörkret och han tog min hand och jag försökte dra undan den och säga förlåt, men jag har handsvett och han tryckte den lite hårdare och sa att det var sött att jag hade handsvett. Då älskade jag honom.

Forts följer….