Så kom den första snön då äntligen.
Det låg i luften.
Och himlen blev blank och ren och när morgonen kom kunde solen gå upp och lysa in över väggarna och oss. Över parken utanför fönstret låg ett tunt vitt täcke.
Jag är trygg här.
In i mitt rum på tredje våningen kommer inte kylan in.
Här under täcket gömmer vi oss och ler åt att vi åtminstone har varandra.
Och jag frågar inte hur det är och du frågar inte mig.
Vi vet att det är ett helvete.
Så som TVn dämpade ångesten med sitt reklamskval förra året
dämpar dina läppar ångesten i år.
Det mesta är sig likt.
Jag har, för jag vet inte vilken gång i ordningen, bytt bort ett liv mot ett annat.
Bytt vänner och rum och utsikt utanför fönstret. Men det är sig likt.
Andra läppar men samma önskan.
Andra händer men samma längtan.
Snön faller. Som en befrielse.
Som när Mel Gibson i slutet av Braveheart vrålar freeeeeeeedoooooooooooooooom och yxan faller och allt blir vitt och rent och stilla.
Vintern blir oundviklig.
Jag tror att det kommer gå.
På ett eller annat sätt brukar det gå.
Tillslut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar