Aj som fan

Knäsvag går jag hemåt. Tårarna rinner. JAG ORKAR INTE MER.
Jag är inte ledsen. Jag är på väg hem.
Dagen började med att det var lördag och att jag missade bussen och kom en halvtimma försent till jobbet.
De hittade en svart, två dagar gammal, kattunge i källaren. Vi höll den varm och brorsan lovade att komma över med mjölkersättning och nappflaska så att kattungen kunde äta.
Vi döpte den till Moses och jag bad att få honom. Visst.
Sedan kördes han till Blå Stjärnan, när jag var iväg och åkte hiss.
Där lämnades han över för avlivning.
Jag hade köpt tårta till mig och David som vi skulle äta och hoppades att han inte skulle äta för mycket på lunchen. Det serverades Davids älsklingsrätt och äpplepaj till efterrätt.
Jag önskar att bussen hade kört över mig redan klockan 08.

Jag ser in i Hertys ögon den sista timman.

Han säger: "Allting tar slut... du får väl vänja dig."
Tre bollar i luften. Luften är tung. Drar ner mig mot marken.
Snälla kom hit. Kom håll mig. Kom in hit.

Men knäsvag går jag hemåt. Klockan är 17.30. Tårarna rinner.
Jag är inte ledsen. Jag är på väg hem.

(men det måste bli ändring på det här nu.
jag kan inte fortsätta ge mig till andra.)