Jag och Polly och Herty

Framför spegeln. Vit röd och svart. Skapar mitt ansikte. Näsan på.
Men det är inget som skiljer mig och Polly.
Vi skrattar åt samma saker. Båda är dåliga förlorare och båda har kort stubin.
Båda blir förälskade och båda gillar att slåss.

Står längst ner vid trappan med Herty/David.
Vi brukar tävla upp för trappan. Som vanligt vinner han.
Och jag vet inte om det är Polly eller Isabel som skriker av ilska.
Jag sätter mig och surar i ett hörn.
Herty försöker trösta.
Han säger: "Man kan inte vara bra på allt!"
"Joho. DU är bra på allt ju"
"Nehej. Det är jag inte. Jag är inte bra på att måla tillexempel.
Det är du bra på!"
"Det vill man ju inte vara bra på. Du är alltid bäst på det jag vill vara bäst på."
"Vad är det då?"
"Springa i trappor och sånt"
"Och sånt?"
"Och vara rolig."
"Men du är rolig!"
"Nej det är jag inte. Jag är tråkig. JAG ÄR JÄTTETRÅKIG!"

Plötsligt kommer tårarna. Är det Polly eller Isabel som gråter.
Både jag och Polly är sura och bittra och har taskig tajming.
David lyser som en stjärna och jag vill helst gå och gömma mig.
Nu sitter jag med Herty i ett tomt lekrum och det röda, vita, svarta rinner från kinderna.
Ännu mer patetisk, bitter, ledsen och misslyckad. Gode gud, gör mig rolig!
För att trösta mig gör Herty en show som får mig att gråta av skratt.
Sen ber han mig gå upp och försöka.
Inte en chans. Skulle jag kunna tävla med honom. Jag vill kräkas av bara tanken.
Jag kan analysera tunga norenscener utan problem och spela Fröken Julie utan att blinka.
Men aldrig vara rolig. Aldrig aldrig aldrig.
Så han får fortsätta en stund till.
Sen tar vi rast så jag får sminka om mig.