Inte drömimpro

Han står framför oss. Jag hör att han har gråten i halsen. Vi sitter alla tysta i en halvcirkel.
Det var inte så här han hade tänkt sig. Ner för hennes kinder strömmar tårarna.
Några av oss skyller på sig själva.
Några skyller på varandra.
Några skyller på Jesper.
"Det var du som gjorde fel"

Första veckan här på skolan sa Kerstin till oss att ta bort orden Bra och Dåligt ur ordförrådet.
Tydligt och Otydligt hette det nu.
Inte på flera veckor sa vi Bra eller Dåligt.
Och vi rättade när andra sa det.
Och vi log åt varandra när vi sa att något var Tydligt.
Det var en trygghet. Sanning.

Vi hade Bosse i Improvisation.
Han pratade aldrig om bra eller dåligt.
Det gjorde inte heller Maria, sångläraren, eller Erika, dans.
Torbjörn kom med sin kobenthet och sina masker och fick oss att släppa alla hämningar.
Vi gick loss på tidningar tills vi var alldeles trycksvärtade i ansiktet.
Clownnäsor på. Inget att skämas för.
Gör om. Utveckla. Gör om.
Aldrig Bra eller Dåligt.
Vi älskade Torbjörn.

Så kom Jesper.
Han kom till vår klass efter en vecka med Torbjörn
och när han sa att vi inte skulle göra "inom citationstecken fel"
tittade vi fundersamt på varandra och undrade vad det kunde betyda.
När han tyckte något var bra sa han det.
Vi förstod inte vad han menade.
Alla översatte i huvudet: Tydligt. Han menar nog tydligt!
Men långsamt, på något förgiftande sätt, smög sig Jespers idéer in i oss.

Plötsligt, mitt i en övning, pekar Ronja på Jonas och säger
"Ja, men det var väl Jonas som gjorde fel?!"
Det blir tyst i några sekunder.
Ingen vet hur vi ska fortsätta.

När vi sitter och tittar på våra vänner och drabbas av skrattanfall
för det som händer på scenen skäms vi.
Och den som berättat drömmen skäms.
Och de som står på scenen skäms.
När hände det? Att vi började skämmas för varandra?
När hände det? Att vi inte vågar kasta oss upp på scenen?
Att rollerna ger oss prestationsångest?
Att man får akta sig, så att man inte gör "inom citationstecken fel",
för då kommer Jesper och rättar till en.
Färre och färre kommer till uppvärmingarna.
Vi som alltid är fullklass.

Sista dagen.
Vi sitter i halvcirkel och jag hör hur Jesper pratar med gråten i halsen.
Ned för Hennes kinder rinner tårarna.
Och han pratar om att vi måste respektera varandra.
Han, som inte ens känner oss.
Han säger att vi är en stark grupp.
Att vi inte får ta varandra för givna.
Att vi måste sköta oss profesionellt på scenen.
Två av oss ber om ursäkt för att vi inte skötte oss professionellt.
När hände det? Att vi började ursäkta oss?
Vem är han att säga det? Han som inte känner oss.