Böjer ner huvudet. Blundar.
Publiken förväntansfull.
Höjer masken mot ansiktet. Sätter den på plats. Rättar till.
Höjer ansiktet. Möte.
Vi dansade en gång i tiden med masker framför ansiktet för att komma i kontakt med gudarna.
En gång i tiden stod vi på en amfiteater med masker över ansiktet
inför tusentals människor och spelade Medea och Kung Oidipus.
När vi kommer in i lektionssalen står Torbjörn aningen kobent och ler.
Han får oss att gå fram och tillbaka och vråla, gnägga, skälla, skratta.
Sedan delar han ut masker och i rummet försvinner dom bekanta ansiktena.
Vem gömmer sig bakom den där ledsna munnen.
Vem skrattar så hånfullt.
Kroppen kommer i fokus. Varje rörelse blir till ett språk.
Sorg uppstår, och kärlek.
Det är här det gömmer sig.
Det var så här det började.
Att spela med mask är att komma hem.
Jag har kommit hem.
2 kommentarer:
Oj. Intressant. Kan verkligen tänka mig att det händer en del när man spelar med mask! I wanna try playing with worms too.
va skoj att ni jobbar med Torbjörn, han är trevlig. han är även skilled som fan. har du sett hans masker han gjort åt Västanå? på min blogg finns länkat till ett maskprojekt han håller på med.
Skicka en kommentar