Det finns en oro.
Jag oroar mig för mycket:
För sommaren, för hösten, för skolan,
för vännerna, för jobben, för vintern,
för kärleken och döden.
När solen skiner suddas oron ut. Går och lägger sig, tar en paus.
Men i regnet växer den med varje droppe.
Jag flyr. Ringer ett samtal. Ser en film. Äter en frukt.
Men det finns mellanrum som är som svärd i mig, hugger och sliter.
Då skulle man ha nån som höll en och sa att det blir bra.
Att det kommer att bli bra.
1 kommentar:
Det är lättare att oroa sig för sig själv i onödan än för andra, så vi skulle kunna göra såhär; att jag o-oroar mig för dig så kan du o-oroa dig för mig.
Det blir bra. Jepp. Det kommer att bli bra.
Skicka en kommentar