Om ord kunde döda

Märkligt att Linda är den som får mig att antingen bli strålande lycklig eller fruktansvärt ledsen. I det här fallet, ikväll, gäller det senare.
Jag ringer henne, och berättar hur mycket jag tycker om hennes manus.
Att jag skrattar åt det roliga och gråter åt det hemska.
Att jag känner mig inspirerad.

Hon blir glad, så klart.
"Har du läst mitt?" frågar jag.
"Ja" säger hon.

Hon tycker inte att det är bra.
Hon tycker inte det håller sig till grundiden.
Hon tycker jag borde bättra på här. Ändra där.

Det här är inte mitt arbete längre. Det är hennes.
Och jag undrar. Vad fan gör jag här?
Varför ska jag göra det här jävlaskitjobbet så att hon kan få sitt manus till sin föreställning?
Jag vill inte det! Jag är INTE MED PÅ TÅGET! Jag hoppar av. Här och nu! Hejdå!
Ta din jävla skitpjäs och gör en föreställning som är rolig och lättillgänglig för högstadieelever. Få betalt för den. Sälj dig. Sälj dig för fan!
Det är ju vad du är bra på. Din odjupa jävel.