När jag kommer hem hör jag Viran gråta i köket.
Det är tredje dagen i rad hon inte fått leka med någon.
Hon försöker, säger hon, men det går inte.
De springer bara där ifrån, eller pratar så att hon inte förstår.
Hennes bästis har hittat en annan bästis nu.
"Jag är ensamast i världen."
Viran ser på mig med rödgråtna ögon.
"Ingen tycker om mig."
Och jag frågar mig: ska det vara så här?
Hur många tjejer och killar ska behöva gå i en skola där lärarna inte har tid att stötta eleverna till samarbete och vänskap?
Hur många barn och ungdomar ska behöva gråta varje kväll för att de är ensamast i världen?
Hur många föräldrar ska behöva tvinga sina barn till en skola som gör barnen illa
och hur länge ska vi behöva vänta på en förändring?
Jag håller om Viran och säger att allt kommer bli bra.
Men fan vet och det blir det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar