Livet på Wendelsberg

I parken utanför mitt fönster finns en stor grön gräsmatta och ett stort klippblock som sticker upp ensamt mitt i parken och under klippan en hyfsat stor damm med guldfiskar och vass och lerig botten och en halvmeter vatten.
En gång i tiden fanns där också en sköldpadda, men den dog i vintras när isen låg på.
Om man ser till vänster, genom mitt fönster, ser man stallgården och några meter längre bort ligger slottet.
Till höger ligger Hillton, som är precis som huset jag bor i, en vit fyrkantig kloss med massa fönster. Om jag öppnar fönstret en varm vårdag och sticker ut huvudet kan jag prata med mina grannar om de också har sina fönster öppna och lutar sig ut för att få lite vårluft i lungorna.
Vid klippan kan man nästan alltid se min granne Pär stå med talkade händer och klätterskor och försöka räkna ut hur han ska ta sig upp för den branta, fyra meter höga, sidan.
Det finns en enkel väg upp också och ibland kan man äta frukost där uppe eller läsa manus eller sola. På fredagarna står vi där uppe och sjunger ryska nationalsången, med svensk text, och viftar med en röd flagga: hammaren och skäran.

I min korridor är det tyst och lugnt. Här spelar ingen tecno.

Elias längst bort brukar spela opera, man hör det om man går förbi.
Min granne, som jag delar badrum med, spelar antingen Eminem eller Håkan.
Var tredje vecka tar jag fram damsugaren och moppen och städar korridoren.
Ur min LP-spelare sjuger då pappas gamla Knutna Nävar-skivor Internationalen så att det ekar i hela huset. Jag brukar ha hunnit moppa ungefär två tredjedelar av korridoren när låten tar slut.
I skogen bakom huset finns vackra stigar och går man tillräckligt långt kommer man till någon av de stora utsiktsplatserna där man antingen kan se ut över ett litet villasamhälle eller ut över en stor vacker sjö.
På våren är det som vackrast här. Då är allt sådär skört grönt och gången upp mot slottet från de stora järngrindarna är som en tunnel av grönt ljus och löv.