Jag orkar faktiskt inte

Jag vaknar varje morgon i frossa.
Frågar mig om den här dagen är värd att vakna till.
Om jag kommer ta itu med mitt liv.
Frågar mig om världen är vacker.
Ibland somnar jag om.
Ibland släpar jag mig till duschen.
Plötsligt kan man se mig dansa mellan vattenpölarna ute i parken.
Ler gör jag och sjunger.
Jag lämnar problemen utanför lektionssalen och jobbar.
Skrattar gråter älskar.

























Alice sitter och väntar på mig.
Hon lägger sina små tassar i min hand och frågar
om jag har något smaskidaskigt att bjuda på.
Hennes päls är mjuk och hennes hjärta pickar med tusen slag i sekunden.
Så smyger ångesten på. Lektionerna är slut.
Man släpper dagens övningar.
Gråten i halsen. Vafan?
Jag var ju nyss så glad!
Springer till rep. Fixar nya kläder.
Bär instrument. Genomdrag.
En stund läggs allt åt sidan igen. Fokus här och nu.
Scenlösningar och scenografi.
Och så hans läppar. Och så hans ögon.
I tystnaden efteråt:
Rummet stökigt av flera dagars tidsbrist och tvätthögar.
Tröttheten omfamnar. Kryper långt ner under täcket.
Ljusen från slottet lyser upp taket. Himlen är mulen och gråsvart.
Somnar. inte.

Ge mig en chans. Ge mig en stund.
Ge mig ett andetag. För fan. Håll om mig.