Stina. Hon som följde mig genom hela högstadiet och blev mitt språk.
Mitt sätt att uttrycka det i mig som jag skämdes för.
Som jag inte vågade sätta mitt eget namn på.
Som en Karlsson på Taket eller en Pippi Långstrump.
Hon fick ta ansvaret för brytningstider och hemliga kärlekar.
Hon fick ta smällarna när jag blev slagen
och hon fick förklara sin kärlek när jag inte hade orden.
Sedan hamnade hon i en rosa mapp i en skrivbordslåda
under papper och böcker.
Det finns fler än trehundra texter om Stina.
Hon var lekkamrat och terapeut.
Hon var ängel och djävul.
Hon var min närmsta vän
och hon var ensamheten på papper.
Hon var en försenad låtsaskompis.
På sätt och vis saknar jag henne ibland.
2 kommentarer:
Hon hade sin roll att fylla, precis som Tom. Och kanske saknar man dom ibland. Men... hmm. Skumt. Jaja...
Vågar du mer nu, när du blivit stor? Kanske kan man behöva en alias ibland, att leka med, även fast man blivit gammal? Gissa vem jag träfat idag förresten? Ewa Peva
Skicka en kommentar