Del I

Jag kan bli din hora,
om du vill bli min vän
Jag kan bli ditt luder,
om du betalar sen
Jag kan gärna sälja mig
för att få stanna i din famn
Om du betalar taxin
kan vi fly till köpenhamn

Jag kan bli din knähund
om du vill ge mig mat
Jag kan bli din kommunist
om du blir min kamrat
Jag kan göra vad som helst
för att få somna på din arm
Om du bara fixar sängen
så håller jag dig varm

Horans sång. Text: Isabel E. Musik: Elin B.

---------------------------------------------------
Den här sagan kommer vara i flera delar och allt är sant.
Jag skriver för att jag måste få berätta om allt det där som har hänt och som jag inte kunnat prata om. För att reda ut vissa saker och kanske förstå.
Jag kommer inte skriva ut namnen här så vi får hitta på andra namn.

Jag är jag. Så långt är det inga problem.
Sen har vi hon som jag bor med. Hon får heta Eva,
och hon som jag bastar med får heta Hedwig.
Så har vi grannen som får heta John och så har vi X, som är Han.

Och som Hedwig sa
en sen kväll i bastun:
X är fin, X är bra
X är bäst, X vill man ha!

Det här är en saga.
Den handlar om mitt liv som Underdog
eller möjligen mitt liv som hora.

-------

När man ska börja ska man helst börja från början.
Men jag vet inte hur det började, eller när.
Det finns ingen tråd att plocka upp och ingenting i slutet på tråden att analysera eller förstå.
Jag såg precis som alla andra på SailerMoon, Björnes Magasin och Fem Myror Är Fler Än Fyra Elefanter när jag var liten.

När jag försöker reda ut det finns bara fragment,
bilder från någon slags mellanstadieålder sittande i någons obäddade säng.
Vi pratade om kroppen. Att den var ens egen,
man skulle inte släppa in vemsomhelst i hjärtat och själen.
Det var en tjejkompis och jag
och en kille som var ett par år äldre och jag sa att Kroppen är bara ett stycke kött. Celler och blod och inälvor. Hjärtat är en muskel och kärleken ska man dela med alla.
Så sa jag. Vart det kom från vet jag inte.
Det kan ha varit där det började. Eller tidigare. Jag vet inte.

------------------------

Det var nog inte långt efter det som jag träffade Mattias.
Mattias var en snaggad hiphoppare från landet. Han bodde på ungdomshem och åt lugnade tabletter tre gånger om dagen. Han brukade skejta utanför mitt hus och jag visste direkt om han var i närheten för han hade ett hest skratt, som en hostning från någon som varit sjuk i lunginflamation alldeles för länge. Jag älskade honom hejdlöst.
Han kallade mig sin knähund och jag blev låtsassur och kastade med håret
som jag trodde att man skulle.
Jag lyssnade på Lady Marmelade och Spice Girls och hade precis lärt mig hångla.
Det var oktober och jag gick barfota 8 kilometer mitt i natten för att träffa honom i hans farsas gamla lägenhet. Vi satt där, i en sliten skinsoffa från 70-talet och lyssnade på Björn Rosenström och åt popcorn. Sen liftade jag hem.
Han var elva år och jag var tolv.

Mattias var den mest helgutna, totala, perfekta skitstöveln i hela världen.
Om Gud skapar sånna människor som Mattias till sin avbild så är gud en jävla misshandlare.

Du som inte varit misshandlad
och alltid undrat varför kvinnan inte sticker så har jag svaret:
Hon vet inte att hon är misshandlad.
Eller rättare sagt, hon ser det inte så.
Och man kan fråga sig
hur en människa kan vara så jävla blind
att hon inte ser sina blåmärken och sår.
Men man ser det inte så och så är det.

Vi stod på en lerig lekplats i november.
Vi gick dit för att få vara ifred. Det var där vi hängde.
Där hänger kidsen fortfarande. Gungar och tjuvröker och slåss
och ser på bilarna som kör förbi på stora vägen alldeles bredvid gungställningen.
Det var jag och Karin och Mattias och Jonny. Leran gick upp till anklarna på oss.
Jag vet inte varför, eller vad som hände precis innan.
Jag kommer bara ihåg att Jonny plötsligt sitter på min rygg.
Att Karin och Mattias sitter och gungar och att jag kastar mig av och ann för att komma loss.
Jonny lägger en arm runt min hals för att hålla sig kvar och jag skriker åt någon att hjälpa mig. Men Karin bara skrattar och Mattias låtsas plocka upp en påse popcorn och kollar på oss som om vi vore en porrfilm på hans farsas TV1000.
Jonny tar sin andra hand och sticker in den innanför mina byxor och trosor och jag ramlar ner med knäna i gyttjan. Jag lyckas kasta av Jonny, som reser på sig och ser sig om efter bifall och applåder från vännerna på gungorna.
Jag springer. Springer där ifrån.

Jag önskar att jag sprungit hem. Låst dörren om mig och sagt aldrig mer.
Att jag hade dragit ut telefonjacket och dragit för gardinerna.
Att jag hade ätit middag med mina föräldrar och glömt alltihop.

Jag gick tillbaka. Jag slog mig ner på en gunga. Det var ingen som sa nått.
Allt var som förut. Med Jonny pratade jag aldrig mer.

Men det är inte Mattias och allt det där den här sagan ska handla om
utan om allt som hände sen.
Jag skriver bara om honom för att förklara varför jag kom dit jag kom
och liksom hur en hora blir till.
Mattias är startskottet på raddan av rötägg som jag skulle komma att
bekanta mig med. Tjohej.
Och det är det som sagan handlar om.
Detta är alltså vad som hände:
Mattias sa tack och hej.
Han sa att det inte funkade med distansen.
Han sa att han inte var kär längre.
Han sa att jag inte var snygg.
Jag sa: Jag kan vara din hund.

forts följer....