ett galet mörker som är lite spännande också ibland

Så, hur har hon det?
Det är ju inte lätt att veta. Men det är som att gå naken och blind in på Villauppochner med ett par styltor på fötterna: Det är lite vingligt.
Och det verkar som om tiden har bestämt sig för att fly allt vad den orkar.
Som att åka rutchkana i ett slibbigt, sladdrigt mörker. Väggarna är mjuka av något köttigt och alldeles hala. Du försöker bromsa farten, men får inget grepp om väggarna. Ingenting att hugga tag i. Det blir brantare men du kan inte bromsa.

Fast det är underbart också. Mitt i mörkret finns alla mina nya vänners röster och utsträckta händer som tar tag om mig om jag faller och leder mig rätt och jag snurrar bort mig i villauppochnerhuset som vi storögt vandrar omkring i.
Vi föder varje dag en stor kärlek och här finns en önskan om att lyssna på varandra. Det finns tålamod och tystnad.

Det är okej att göra fel. Jag gör det varje dag. Det är ingen som blir ledsen för det.
Jag får en guldstjärna i kanten och försöker igen.