Min mamma är en glömsk gudinna, min pappa trollkonstnär.
Här ute på ön torkar tårarna och rädslorna läggs i mjuka fodral att ta fram om kvällarna bland sommarpatare och soleksem.
Så skakar jag i sommarfrossa. Allt tränger sig på och skaver:
Obekväma skor utan strumpor som glider upp och ner för hälen och lämnar svidande blåsor.
Min nya vita klänning är redan fläckig och mitt hår sprider ut sig i vinden. Lockar sig vid tinningarna. Jag vill inte det.
Jag spelar. Säger åt mig själv. "Nu får det vara nog" säger jag. "Nu får det fanimej vara nog".
Jag sjunger "Sluta ljug nu, sluta nu
och ta skiten som den är
är du två så slutar du som du
Du får sluta ljuga nu om du ska orka leva här
Det är dags att börja sluta ljuga nu"
och det blir så pretentiöst och löjligt
och rädslorna läggs i varma, blöta yllefodral.
Tyllfordal. Sammet och siden.
Fodral under huden.
Små jävla askar att lyfta locket på
kika ner i. Om kvällarna.
Solen sänker sig. Det blir så tydligt.
Så skakar jag i sommarfrossa.
Varför blir jag aldrig bra
1 kommentar:
Nu får vi ta det himla lugnt lugnt här.
Det där med trollkonstnär det är bara för att jag hela tiden tappar kaninerna så att dom kommer bort. För övrigt är vi lite allmänt lite i hatten.
Och sen det här med skor: det är inte bra med obekväma skor! Det ska man inte köpa. Jag vill varna för obekväma skor. Strumpor - javisst, men om dom inte hjälper så är skorna likafullt obekväma och måste undvikas. Annars kan hela sommaren bli förstörd, Skor är grunden för varje fotsteg.
Lockar. Lockar ska man va himla glad för. Den som ändå hade lockar! Vid tinningarna...
Och kära älskade ungjävel - nu hjälps vi åt att orka! Det vill jag och känner mig därvid redan hjälpt. Samtliga små (jävla) askar är fyllda men det finns fler att hämta ut.
Du är ju redan bra.
Pappan
Skicka en kommentar