Kära Bergman,

Ingmar Bergman kolade av.
Märkligt. Nu sitter han i himlen och tittar ner på oss som måste gnata vidare. Jag hoppas han har det bra!
Förmodligen får han träffa alla sina gamla polare som gått i förväg: Allan Edwall, Jarl Kulle, hans gamla fruar...
Kvar på jorden sitter Erland Josephson och väntar, också han, på att få vandra vidare.
Hörde lite av hans sommarprogram. Han lät väl ganska gammal eller hur?!
Han är gammal. Han har varit gammal hela tiden. Sedan jag var liten har han varit uråldrig.
Jag läser just nu en bok han skrivit: Sanningslekar.
Jag njuter i fulla drag varje ord. Han var inte så gammal när han skrev den. Bara 60.
Ibland inbillar jag mig att jag hör hans röst. Han långsamma, visdomsmättade röst.

Jag jobbar mycket nu. Och det är mycket förövrigt. Och fastän det är mycket som händer borde det hända mer, eller rättare: det borde hända andra saker.
Jag borde tillexepel ha ett jobb, jag borde skriva och spela teater. Jag borde brinna av iver.
Helst vill jag stanna tiden. Eller kanske stanna i tiden. Inte för att jag trivs så bra utan för att jag inte vågar gå vidare.
Men det är inte det värsta.
Det värsta är att Ingmar Bergman och resten av gänget i himlen just nu sitter med armarna i kors och tittar ner och undrar när vi odugliga ungdomar ska göra någonting åt världen och ta den med storm, så som dom en gång gjorde, Bergman och gänget.
Vi ser hur värden vrids och blir galen omkring oss. Vad är det för märklig, hemsk sjukdom som gör att människor hellre ser på Allsång på Skansen än ger sig ut och protesterar mot kriget i Afganistan och Irak.

Och inte bara dom döda hjältarna väntar tålmodigt på att vi tonåringar ska göra revolution.
Sven Wollter, Börje Ahlstedt, Ingvar Hirdwall och alla dom andra, fortfarande levande, men aningen spöklika konstnärerna och skådespelarna väntar på att vi ska ta vid där dom slutade. Nyfikna på om dom lyckats föra någonting vidare till oss. Om dom gjorde avtryck.
Sven sitter vid sängen när jag ska sova och viskar att om jag inte skärper mig snart och ser till att få tummen ur och sätter igång och gör lite teaterrevolution så ska jag minsann få se på andra bullar.
Jag lägger kudden över huvudet och säger till honom att han fanimig får ta och ge sig och att jag bara är nitton jäkla år. Bara nitton jäkla år!
Just därför, säger han då, just därför.
Och då vet jag inte vad jag ska svara, så jag bara kvider lite och viskar att jag vet ju inte hur man gör.
Men han säger bara: Se på mig, på oss! Gör som vi gjorde.
Och jag kvider från kudden att jag känner mig så jäkla ensam.
...
Och då förstår han. Och då går han.
För han vet att ensam inte alls är stark. "Tillsammans är starka" det är det hans revolution bygger på.
Han går, men jag vill inte att han ska gå, jag vill att han ska stanna och tjata lite till, jag vill att han ska tjata så att jag inte står ut och gör lite revolution bara för att jävlas.
Det händer att han säger att jag fanimej får ta att sluta upp med att vara ensam och skaffa lite revolutionintresserade polare, men jag säger bara att jag ju har försökt och hur bra gick det på en skala? Då går han.
Spöken rår inte på ensamhet.

Och med det här vill jag inte säga att det är synd om mig.
Det är inte synd om mig. Jag har det förjävla bra.
Det är mer ett utrop:
att om du liksom jag har spöken runt om dig som tycker att du borde
göra lite revolution.
Och om du liksom tror att tillsammans är starka.
Och om du liksom vill visa för Bergman och gänget i himlen att dom minsann satte avtryck i oss.
Om det är så. Då kanske jag känner mig lite mindre ensam.